Recension: Män emellan (Stockholm Konstsim Herr)

Män flyter!

Från Killinggängets brandstation och surdegarnas brödraskap har så de ironiska byggnadsställningarna runt det homosociala bygget fallit undan för att avtäcka manlighetens episka odödlighet. I slutet på Efva Liljas timslånga föreställning med Stockholm Konstim Herr på Forsgrénska badet i Stockholm ligger de näst intill nakna männen i något som liknar fosterställning i vattnet. Så har vi alltså kommit hit, åter till livmodern. Också den; en manlig utpost.

För att på allvar begrunda föreställningen ”Män emellan” måste vi fråga oss vad som finns ”mellan män”. Objekten: ölburkar, radiostyrda båtar? Attributen: svarta simglasögon, svarta byxor och vita skjortor leder tankarna till ”Reservoir Dogs”? En svart slips ålar sig genom vattnet. Symbolerna: status, framgång, makt? På något sätt är det som om allt detta till slut inte spelar någon roll. Det viktigaste som finns män emellan är idén om att homosociala miljöer kan vara totala, bör vara totala. De ironiska grät på brandstationer; bakade kakor och tittade på mastodontfilmer. De post-ironiska bakar hemma eller passar barnen samtidigt som de är macho, ”riktiga män”. De är så jämställda att de inte behöver kvinnor. Radikal feminism kan mötas med en känsla av att mannen till och med kan vara förföljd för sitt kön.

Lilja försöker, i sitt verk, ”utmana manliga klichéer”. I verket förekommer också en meta-scen (med en valhänt passning till filmen ”Festen”) där en av simmarna kritiserar den löjliga lätthet med vilken män erövrar det offentliga rummet. Se bara på konstsim! En suspekt och lite ”löjlig” kvinnlig gymnastikform förvandlas till ett djuplodande och innerligt manligt rum där det lika uttjatade som ständigt aktuella ämnet manlig vänskap avhandlas. Efter denna parentes återvänder vi till ordningen. Männen i bassägen kramas och leker, gnabbas och bråkar. Måhända utmanar de klichéer, men kanske allt för subtilt då de mest framstår som de vanliga ”medelålders medelklassmän” i badbyxor som talaren kallade dem för.

Det är när männen till slut dansar i en koreografi närmare konstsimmet som de förlösande nog blir till kroppar rätt och slätt. Dans, i ett så bekant, men ändå avlägset element som vatten, är intressant och utmanande. Vi tackar männen för att de har öppnat våra ögon, men kan vi låta dansen tala i ett rum och låta den eviga manligheten ge sig ut för att upptäcka nya domäner? ”Män emellan” blir allt för fragmenterad och vill allt för mycket när den kunde ha tagit till vara på mötet med vattnet på ett bättre sätt. Ibland när en kropp skymtar förbi genom flera meter vatten skapas småscener som är hisnande och utomjordiska. I de större formationerna visar männen på en estetik som känns spännande och ny. Det vore intressant att se simmarna samarbeta med dansare, kön ovidkommande, för att vidareutveckla sin konstform istället för att fortsätta stångas med en trög manlighet. Om Stockholms Konstim Herr skulle utforska var som bokstavligen fanns mellan männen i bassängen skulle de hitta… vatten.

Lilja lyckas i vissa avsnitt skapa säregna förnimmelser som dröjer sig kvar understödda av Per-Henrik Mäenpääs mättade musik. Bilden från en undervattenskamera projiceras i taket. I en scen tar männen av sig sina kläder i vattnet och låter dem sjunka mot bottnen. Simmarna försvinner och åskådarna sitter och tittar förundrat upp mot sockor och byxor som besjälas av vattnets rörelser. Kläderna dansar. Det finns en sorgsen närvaro i denna bild som verkar kraftfullare än de simmande männens olika försök att visa att tvivlet är släkting med det självklara. Med blåa plastskydd över skorna och med en doft av klor i näsan kunde åskådaren ha fått mer av vattnets kroppslighet och ande.

(publicerad i tidningen Kulturen 13.12.11)

This entry was posted in Dans/Performance and tagged , , . Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *