Recension: Haze (Skånes Dansteater på Dansens Hus)

Den stora scenen på Dansens Hus i Stockholm är klädd i en transparent dimma som letar sig över stolsraderna med en underlig doft i sitt spår. Sinnena spänns av något som äger rum utan att ta plats. Föreställningen börjar redan innan dansarna från Skånes Dansteater kliver in på scenen. I den filmiska dimman kränger publiken av sig ytterkläderna i er nära nog koreograferad medvetenhet. Bäst att hålla sig fast vid den. Tecknen skvallrar om att nästa steg leder in i suggestionen.

Den första akten (”On Invisiblie Pause” koreograferad av Christopher Arouni) presenterar ett sensoriskt och emotionellt frontalangrepp stöpt i mardrömmens dramatik. Tunga kroppar rör sig mot nya konstellationer, tvingar sig till interaktionen som under hot. Dansarna kommunicerar en oförmåga att låta dialogen skapa vare sig subjekt eller objekt. Individen, gruppen, till och med ett suspenderat par byxor undersöks i ett stycke som lever på crescendo utan att på allvar tillåta den förlösande stunden.

Under ögonblick träder något fram som lovar en symboliskt tyngd stark nog för att utgöra en axel eller nod för de mer mekaniska än mänskliga rörelserna. När en av dansarna förblir vid den bortre väggen i nära nog stillhet får åskådaren till slut en referens att använda för att börja förstå, även om denna scen snart bryts ned i en fragmenterad kvicksilvermara. I bakgrunden dånar en symfonisk elektronisk musik (av Christian Fennesz) som ofta skaver i försöken att underhålla en allt för uppenbar filmisk känsla. Till slut skrapar musiken fram en obehaglig dissonans som dröjer sig kvar även efter att en gitarrist mot slutet stigit in på scenen och gjort den tidigare frånvarande bakgrunden digetisk.

Den främsta kreativa konstruktionen i Arounis verk flämtar förbi under endast en sekund. En strålkastare på hjul rullas in på scenen och dansarnas skuggor avtecknar sig kort mot en arkitektoniskt intressant vägg. Där är de lätta, dansarna. I skuggorna. Problemet ställs på sin spets. I mardrömmens mitt flyr vi mot Platons grotta där allt kanske inte är som det ser ut, tack och lov.

En frälsande lätthet infinner sig i den andra akten (”Devious Paths” koreograferad av Helena Franzén), efter paus. Nu har vi kommit fram till fantasin som äger förmågan att kasta sig ut i luften som om alla drömmar handlar om att flyga. Ett imponerande ljusverk (av Markus Granqvist) skapar ett overkligt underlag av citronens gula och gröna. Över detta svävar dansarna i förtrollande vita dräkter (kostymdesign av Katarina Wiklund). Rörelserna har plötsligt blivit organiska, animaliska. Mänskliga konstellationer är inte längre förvirrade arkiv över misslyckanden. Individerna är självklara bitar av en helhet, som om de vore atomer i samma molekyl. De bevarar sin särart och påverkar varandra, men frågan rörande antagonistisk dissonans har sköljts bort av en musik (Jukka Rintamäki) som med omistlig känsla för takt rör sig ned och genom kropparna.

Först av allt så sker dansen i Franzéns verk hela tiden i ett kontinuum mot det frälsande, befriande, förvekligande. Det är inte en desperat dröm om skuggor, utan speglingen av en högst mänsklig samhörighet i full fart som till och med gör målet oviktigt. Vad betyder sådana detaljer när det finns så mycket energi och lekfullhet längs vägen? Dansarnas lätthet infinner sig kravfritt i alldeles egna och originella former. Fantasin kan vara fri, den behöver inte leda till en klassisk repetition mot en lika fullkomlig som tröttsam grammatisering av det mänskliga uttrycket.

Den andra akten tar näring från skiftet till det ljusa och lyckas att ge mening till första aktens förtvivlan. Skillnaden på drömmarna, när önskan är del av ett positivt begär i motsats till en nihilistisk drift, är himmelsvid. Fantasin är älvors slöjor eller så stinker den av svavel. Ändå kvarstår frågan om första aktens manipulation av känslorna erövras genom ett inte helt igenom ärligt bud eller så är detta precis den valuta som mardrömmen kräver. Rent estetiskt lånar Arounis stycke från filmens dystopi, kanske främst från Michael Radford och Ridley Scotts tolkningar av Orwells ”1984”. Den dramatiska effekten av musiken och estetiken förstärker allt för mycket. Dansens råhet hade förmedlat samma känsla än mer direkt utan hjälpmedel. I Franzéns verk spelar musik, ljus och kostymer med i koreografin, men så är det också i drömmen där allt fungerar och där den osynliga dimman är förmögen att lyfta våra kroppar några hisnande centimeter över marken.

(publicerad i Tidningen Kulturen 28.11.11)

This entry was posted in Dans/Performance and tagged , , , , , , . Bookmark the permalink.