Recension: ”Grind” (Weld, 2011)

Ett dovt ljus pulserar mot en vit vägg. Ett ekande högt ljud vibrerar genom rummet. Mannen som knappt går att urskilja kämpar frenetiskt med något, en kamp som målas med skuggor på väggen. Mannen och föremålet fördubblas och förstärks av ljudet och ljusets vågor. Scenen är suggestiv, men lyckas att undvika både det affekterade och det förklarande. Det skapas en omedelbar materialitet som varken är organisk eller tillhör tingen. Objektet visar sig vara ett tygstycke. Ett svart tygstycke som är den negativa yta som den vita väggen kräver. Det sammanfaller med rummets mörker; dess veck gör det möjligt att skönja rummets vågor.

Från Jefta van Dinthers ursinniga rörelser växer också en befriande barnslig association som del av ett motstånd mot de våldsamma intrycken. Är det inte Osvaldo Cavandolis ”Linus på linjen” som uppenbarar sig där som en skuggfigur? Han som hela tiden formas och smälter och som ilsket anklagar handen som tecknar honom. Liknelsen visar sig vara minde långsökt än vad som först kunde misstänkas. Ljuset och ljudet tecknar kroppen med sina vågor. Kroppen replikerar. Resultatet blir till en förnimmelse om en ”spasmik” istället för en ”motorik”. Kroppen tecknar ljudet och ljuset och allt visar sig hänga samman, utan att för den skull uppgå i en helhet efter dramatiskt inövade mönster.

En stund senare frigörs linjen och blir till materia när van Dinther börjar dra i härvor med sladdar. Vad som tidigare var ett spel med dimensionerna blir ett system av kopplingar. Tygbunten läggs åt sidan och van Dinther börjar samla ihop sladdarna som han har samlat ihop tyget. Hans kropp, ständigt spasmisk, fångar in vågorna. Rummet som yta leder till rummet som vibration. Till slut hissar linjerna upp ytan/tyget i taket där det hänger suspenderat innan det faller ned igen som om kretsloppet kan fortgå.

Den vita vägg som van Dinthers kropp med hjälp av ljuset dubbleras mot visar sig vara täckt av en nätliknande textur. Det är ett membran och membranet blir till en bild av ytan som rör sig mot linjen via vågornas vibrationer. Membranet är också kroppens hölje; hur än dessa kroppar ser ut. Frågan om vad som tecknar vad, handen Linus eller Linus handen, byts ut av en bild av membranen i en ständig linje mot synkronisering.

I slutändan framstår verkets titel, ”Grind”, som en aningen missvisande. Det handlar inte om ett malande, om något som våldsamt pressas genom membranet. Kropp, ljud och musik presenteras som frekvenser; som linjer och ytor i rörelse. Ett osynligt tillstånd träder fram. Det allra mest befriande i denna ”illustration” är att den inte mynnar ut i något förlösande. Med precision undviks alla fallgropar som skulle leda till affekt och värdering. Föreställning leder istället till en öppen pedagogik som har den goda smaken att inte förklara. Linus blir inte ens arg.

Den mäktiga intensitet som skapas under ”Grind” kan härledas till ett starkt och ovanlig lyckat möte mellan koreografi (van Dinther), ljusdesign (Minna Tiikkainen) och musik (David Kiers och Emptyset). De tre momenten både illustrerar och understödjer varandra med konsekvens, skicklighet och emfas. Föreställningen blir en syntes av de olika konstformerna som inte behöver ta omvägar för att gripa tag i åskådaren. Allt blir till en märkligt bekant men ändå obekant puls som möter och sätter åskådarens samtliga membran i gungning.

Grind
Koncept: Jefta van Dinther och Minna Tiikkainen
Koreografi och dans: Jefta van Dinther
Ljusdesign: Minna Tiikkainen
Musik: David Kiers och Emptyset
Weld, Stockholm

(publicerat i Tidningen Kulturen 19.12.11)

This entry was posted in Dans/Performance and tagged , , , . Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *