Recension: ”alt.org” (MDT, 2011)

Sebastian Lingserius stycke ”alt.org” (framfört av Ulrika Berg, Love Källman och Josefin Larson Olin) går att utläsa dels som en ”alternativ organisation” eller som ett närmande till ett mer radikalt främlingskap: alter/alterity . När dansarna rör sina kroppar efter ett ”magnetiskt schema” förvandlar de sig till något utöver ett enkelt ”alternativ”. Resultatet av föreställningens process är ett evolutionärt frammanande av det främmande inom och utom kroppen. Lingserius visar med tydlighet hur det kroppsliga muterat från Artauds direkta och fysiska utmaningar till en mer komplicerad radikalitet i Gilles Deleuzes anda. Om frågan är hur performancekonsten kan användas i dagens klimat färgat av förväntade transgressioner visar Lingserius att svaret är att gå djupare in i ifrågasättande av det organiska. Men det är också ett svar som kräver kritik. Hur kan människan växa från det mänskliga (och hur ska detta mänskliga subjekt tolkas)?

”alt.org” kan delas in i tre stycken. Först går publiken in i ett rum som ser ut att domineras av sexton konstverk av Sepidar Hosseini och Moa Schulman suspenderade från taket. Konsten föreställer organisk och oorganisk fragmentering. Något övertydligt väller organen ur en torso i en av bilderna. Dansarna börjar direkt, utan förvarning. Publiken meddelas att detta är en happening, en process snarare än ett färdigt verk. Vi åskådare är också en del.

Det andra stycket är det längsta. De tre dansarna rör sig efter det magnetiska schemat; mot sig själva (kroppsdel mot kroppsdel), men också mot varandra. De har på sig iPods och lyssnar på något, får vi anta, i hörselsnäckorna.

Det avslutande stycket börjar med öppningsfanfaren från ”Also sprach Zarathustra” av Richard Strauss. Musiken har en direkt effekt på dansarnas kroppar som nu rör sig på helt nya sätt. De glider över golvet långsamt utan de tidigare hindren. De har tagit av sig sina iPods och lagt dem på golvet.

Spelet mellan den tröga (räfflade) ytan och den kommunicerande (släta) går i Lingserius möte med Deleuze i tyngdkraftens tecken. Snarare än polernas magnetism framstår rörelserna först och främst som en intensifiering av gravitationen. Dansarna rör sig som om planetens hastighet mångdubblats och dess framfart översatts till centrifugalkraft. Efter Strauss och Zarathustras soluppgång har de frigjort sig från jordens magnetism och svävar i en viktlöshet som minner om danser i vadderade rymdfarkoster.

Med inspiration från Nietzsche, Artaud och Deleuze vill Lingserius gå bortom kroppens gränser, mot det oorganiska. I programbladet refererar han till Fredrika Spindlers Nietzsche – kropp, konst, kunskap: vi är inte i kroppen, utan vi är kroppen. Ungefär där någonstans tar det stopp. Processen avbryts. En annan passus om mördarna Leopold och Loeb framstår som tom och märklig. Varför vända sig till ett fall från 1924 när en nutida norrman med storhetsvansinne är mer än nog? Inspirationen Nietzsche övergår till att bli vad den amerikanske filosofen Geoff Waite kallat ”Nietzsche’s Corp/s”. Snarare än en evigt återkommande spektral uppenbarelse har Nietzsche blivit ett lik som inte kan ruttna; en sublim kropp underhållen av beundrare.

Vi är kroppen, men också så mycket mer. Som dansarnas iPods visar är vi teknologiska varelser som omfamnar, inkorporerar och förvandlas av vår miljö. Rörelsen från det organiska till det oorganiska inträffar hela tiden. Det mest oroväckande är att vi inte har kontroll över processerna. Alla försök att gå ”bortom människan” framstår i dagens samhälle som en enkel (o-deleuziansk) upprepning; eller ett après-coup när så tiden redan sprungit ifrån oss. Fascinationen för det oorganiska, materia som det främmande i en alldeles ny exotism (som i vissa uttryck av nymaterialism och spekulativ realism), blir till ett hisnande möte med en ny värld. Men världen är redan här. Hur kan vi röra oss genom detta industriella landskap för att utveckla taktiska mönster för att också kunna behålla något av den mänskliga logos som vi en gång erövrat?

Lingserius säger sig vilja åstadkomma en kortslutning. Kanske är det dags att återvända till skillnaden mellan den positiva snabba omställningen och den negativa kortslutningen. Taktiska vändningar behövs för att skapa alternativ. I verket framträder något bortom intensionen. Den plötsliga övergången till viktlösheten är en poetisk manöver, en epifani, som hänger kvar i luften likt de ”organs without bodies” som Slavoj Zizek skriver om i sin bok om Deleuze från 2003. Vi behöver kanske inte först återskapa den materiella världen som med sådan tydlighet existerar, även inom och i oss. Låt oss istället undra varför vi så ofta träffas i rymden.

(publicerad i Tidningen Kulturen 01.12.11)

 

This entry was posted in Dans/Performance and tagged , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *