Martin Kellerman, sakskrivaren och rekursion

3-D skrivaren (eller sakskrivaren) har uppmärksammats på olika håll (Gustav Nipe, Copyriot och Skumrask). En maskin för att skriva ut saker. Mest underhållande, som vanligt, var hyllade Martin Kellerman (tecknaren av Rocky) som @kellermannen twittrade det följande (3 juli):

Tydligen kommer 3D-skrivarna bli så bra i framtiden att de kan skriva ut 3D-skrivare. Och det är då det blir riktigt flummigt!

Kellerman har förmågan att analysera tills han neurotiserar. Föregångarna torde vara Woody Allen och Jerry Seinfield som kan skildra tidsandans mest banala vardagligheter med neurotikerns komiska allvar. Men nu gäller det alltså något som vid första anblicken inte tillhör vardagen. Eller? Det går att argumentera för att Kellerman i själva verket sätter fingret på något som redan existerar: rekursionens betydelse som en av nutidens viktigaste sinnebilder. Berättelser inom berättelser upptar oss som aldrig förr, ofta som virtuella företeelser. Och våra datorer har redan programmerats för att även kunna reproducera sig själva, inom sig själva (se Justin Kirkwood i ”Not a Real Thing” om processorer byggda i Minecraft). Datorer inom datorer, lika flummigt som verkligt. Frågan är om ”flummigt” är rätta ordet? Vad händer med termodynamikens andra lag inom en allt mer rekursiv verklighet? Går vi mot en entropisk värld?

Rekursion kan förstås enkelt som en representation inom en annan representation. Den brittiska matematikern Graham Higman visade 1961 med siffror att ”a group finitely generated could only be embedded as a subgroup of a finite group if it was recursively presented.” Detta beskriver vad som har kallats mise en abyme eller Droste-effekten (efter förpackningen). Intressant i sammanhanget är att Kellermans Rocky med dess fabel-tema (karaktärerna har hundhuvuden) inte är en rekursiv form. Fabeln utgör en externalisering som mer anknyter till en typ av berättande där en representation ställs mot en annan och där effekten uppkommer i detta möte (dialektiskt berättande?). En form som är mer immun mot entropiska problem och som lyckas uppnå en kreativ flummighet där något nytt skapas. Maskiner som tillverkar maskiner som sig själva låter som en dystopisk variant av mekanisk neuros.

This entry was posted in Axplockning and tagged , , , , . Bookmark the permalink.