Den skvallrande maskinen

Heideggers idé om pratet hänvisar till mänskliga interaktioner. Men maskiner kan kanske också skvallra och föröka påskina att de kan något om vilket de inte vet att de är okunniga. Detta kan låta märkligt då det verkar innebära att ge maskinen agens, en förmåga att handla, men det är viktigt att komma ihåg att det är en förmåga som den fått av oss. Det är bara människor som kan ge maskinerna handlingsutrymme; som skapare och som användare av dem. Samtidigt utgör de skvallrande maskinen fortfarande ett hot mot the allvarliga samtalet. Och det är i denna komplexa fråga som det går att lokalisera automatiseringens främsta utmaning.

Användare ger den digitala maskinen data (så kallade metadata) som den har programmerats att använda direkt eller i kombination med andra användares liknande data (som del av big data) för att rekommendera nya delar av den digitala maskinen som den ’vet’ att vi, eller sådana som vi, gillar. Denna vetskap är automatisk, mekanisk. Det är ett antagande som gjorts utifrån våra tidigare handlingar. Många av dessa handlingar har redan från början varit omedvetna. Detta skapar en situation där det digitala systemet ofta verkar veta vad vi vill innan vi själva, medvetet förstår detta. Svaret kommer före frågan.

För att återvända till kritiken går det här att se hur den skvallrande maskinen kan börja motverka kritiska praktiker. Den föreslår vad vi ska se utifrån vad vi gillar att se och hur vi ska värdera det utifrån hur vi brukar värdera det. Detta gör den på ett helt annat sätt än vårt eget omedvetna. Det mänskliga omedvetna är den värld som endast kan komma till vår medvetenhet genom en tolkning. Den skvallrande maskinen tolkar inte vårt omedvetna, utan registrerar helt enkelt våra handlingar. Vårt omedvetna kan avslöjas av handlingar, men kan inte sammanfattas av dem. Då vore vi reducerbara till det vi gjorde, snarare än det vi drömmer om.

Informationen som vi ger till maskinen är byggstenar till en schablonbild av oss själva som ofta och tack vare vår narcissism med lätthet kan manipuleras för kommersiella syften. Visserligen har maskinernas algoritmer skapats av andra människor, men vi måste också ta ansvar för de digitala versionerna av oss, våra avatarer. Framför allt gäller det att inte missta dessa versioner för sanna. När en parodi av oss själva, skapade av oss själva, ses av oss själva som en vettig representation av det egna jaget befinner vi oss i en automatisering som i framtiden riskerar att leda till en situation där vi inte känner igen oss själva. En sådan framtid är på alla sätt tragisk. Vi är inte den vi är på nätet, samtidigt som vi inte förstår hur vi kan vara något utan den person som är jaget på nätet. En kris inte bara för kritiken, utan kanske framför allt för den psykiska hälsan.

ur min essä ”Kritiken om 100 år” publicerad i boken Framtidens kritik (som jag skrev tillsammans med Alexander Svedberg), Ariel förlag, 2018, sida 29-30.

This entry was posted in Axplockning. Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *