Axplockning: GAN på Waldermarsudde

Ute på Waldermarsudde går det att till den 29 maj beskåda en stor retrospektiv utställning med den svenske konstnären GAN, Gösta Adrian-Nilsson (1884-1965). GAN var pionjär och banbrytare när det gällde att introducera moderna europeiska konstspråk till Sverige under seklets första hälft. Hans verk kan läsas som väldiga kalejdoskop innehållande beståndsdelar hämtade från futurismen, expressionismen och kubismen – sammanvävda genom ett självständigt och intressant konstnärskap. Explosioner av färg och rörelse i vilket fragment av Boccioni och Braque svävar och bråkar.

GAN var också den som först ställde ut rent icke-figurativa målningar i Sverige (1919). Det finns en hel del av dessa abstrakta verk med på utställningen. Förutom att de själva är fulla av rörelse så får de betraktaren att också reflektera över begreppet tid. För det är svårt att komma till dessa målningar utan att frigöra oss från vår tids blick. De abstrakta figurerna framstår som delar av kretslopp, uppförstoringar på teknologiska processorer. I själva verket så tänkte GAN endast, förmodligen, på den mekaniska och det tekniska snarare än de teknologiska när han målade dem. Det finns dock ingen objektiv grund att bedöma verk som återspeglar det moderna tillståndet där allt smälter och förvandlas. Ett annat exempel på detta är GANs sjömän och militärer. Vi har nu vant oss att se på uniformen som en fetisch (tänk Pierre et Gilles) men frågan är om det hade samma symbolvärde på 10-talet eller 20-talet när många av GANs målningar är från – då när uniformer i alla slags former var så vitt spridda.

I förvirringen över tid och över uttryck då GAN kombinerar, samplar, och provar på än det ena och än det andra, så söker sig blicken mot något som ändå är beständigt, något det går att säga något om utan att gå vilse i referenserna. Perspektivet i GANs konst kan ses som ett sådant område. Här finns något ganska eget, också. I målningarna ”Syntes av en stad” (1915) och ”Lunds domkyrka” (1919) lyckas han kombinerat ett ytterst modernt futuristiskt-kubistiskt uttryck med ett gotiskt perspektiv. Futurismens mest älskade linje var som bekant den diagonala – en rörelse ut, hastighet, tid som förflyter. Kubismen höll sig ofta med intrikata rutnät, en rörelse som organsikt kombinerade tid och rum och slut dem samman innanför ramarna; målningen som maskin. I de två nämnda målningarna använder GAN ett gotiskt perspektiv där linjernas flyktpunkt finns över tavlorna, hos Gud som man osökt tänker. I båda målningarna står också en kyrka i centrum.

Det finns några målningar där GAN gör det motsatta, dvs. vänder flyktpunken till dess att den befinner sig under verket som i den kända ”Diktarhuvud” (1915) föreställandes Strindberg och ”Elektrikern” (1913-14). Det linjära perspektivet öppnar sig således som en solfjäder ut i rymden. Och det är förstås ingen slump att motiven är av människor. Den ”omvända gotiken” sätter människan i centrum och inte Gud. Det intressanta med båda perspektiven är de lyckas ge bildspråket en säregen och kraftful karaktär. Dessa verk står ut som originella och tvingar åskådare att liksom stanna upp i steget. Varken futurismen eller kubismen kan väl säga sig vilja ställa varken Gud eller människan i centrum. Den tyska expressionismen (GAN studerade i Berlin mellan 1913 och 1914) har ofta människan i centrum, men en tämligen plågad människa (som i Kokoschka och Dix). GAN människor verkar varken plågade eller smutsigt lidande. Strindberg förmedlar en märkligt mänsklig kraft.

Samtidigt är det svårt att inte nu ändå finna något att läsa in i också perspektivet, något från vår egen tid. De gotiska katedralerna till trots känns det som om Goebbels och Speers svulstiga propagandakonst på något sätt förvanskat de linjära linjernas flykt ut i rymden. Ljuskäglorna på Nürembergs svarta himmel eller, ett sentida exempel, de svulstiga förtexterna till ”Star Wars” av George Lucas. Men å andra sidan kanske det bara är att acceptera att konsten som är bra står i ständig dialog med sin omgivning. Och GANs vändande av de gotiska linjerna tål att tänkas på. Vi har vant oss att det horisontella perspektivet är människans och demokratins och så vidare. Kanske där är dags att tänka om? Motsatsen till goticismens metafysik kanske inte endast är upplysningens klassicism? GANs verk är ett bevis på att det finns en mänsklighet som stiger över horisonten utan att för den skull bli skrämmande gudomlig. Framför allt står hans konst fortfarande i en direkt dialog med både våra begrepp rörande tid och (människans) rum.

This entry was posted in Axplockning, Konst and tagged , , , . Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *