Axplockning: Filosofiska rummet 26/6-11 (Att leva med de stora tankarna)

I söndagens ”Filosofiska rummet” på P1 (finns att lyssna på här) diskuterade Ronny Ambjörnsson, Karin Johannisson och Gunnar Fredriksson om hur det är att leva och arbeta med ”de stora tankarna”. Det blev ett stundtals mycket intressant samtal modererat av Peter Sandberg. Vad som också hade varit intressant att höra mer om är idéhistorikernas reflektioner när det gällde deras mediala roll i Sverige idag. Varför är vi så fascinerade av idéhistoria, och varför har idéhistoriker en sådan prominent plats i kulturdebatten? Istället, runt 17 minuter in i programmet, frågar Gunnar Fredriksson Karin Johannisson om det inte är så att filosofin nu utvecklas i en riktning som han ”inte förstår och inte uppskattar” som ”lämnar kravet på språklig klarhet” likt det som ”Kant, Hume, Spinoza” höll sig till. Nu existerar det, enligt honom, en filosofi som ”är rena tungomålstalandet” och som han ”inte begriper ett dugg av”, en filosofi skapad av och med ett ”innespråk” som bara en viss grupp förstår. Ronny Ambjörnsson plockar snart upp stafettpinnen från Fredriksson och säger att samma trend (vilka som företräder den har fortfarande inte klargjorts) inte endast finns inom filosofin utan också i litteraturvetenskap och konstvetenskap ”och så vidare” (dock ej så mycket inom ämnet idéhistoria). Enligt honom representerar detta en önskan bland akademiker att ”göra sig märkvärdiga” och ”avskärma sig från folk” med märkvärdiga ord som ”diskurs”. Detta som en markering att man ”hör till dem” och inte ”de vanliga människorna”. Som tur var grep Karin Johannisson in och sa något vettigt innan Göran Hägglund red in genom studiedörren på en vit springare med svärdet draget i luften för ”verklighetens folk”. Ambjörnsson hann dock ändra sig och medgav att ”diskurs” kanske är ett användbart ord (som han själv har använt). Sedan är det över. En liten storm på tre minuter. Mot vad?

Vad Fredriksson och Ambjörnsson hade i tankarna är förmodligen någon form av fransk post-strukturalism eller vad som i vardagligt tal kallas ”postmodernism”. Det finns dock något lite märkligt i att inte definiera det som ifrågasätts. Det blir en ansiktslös avantgardism långt ifrån oss ”vanliga”. Det som är ännu märkligare är Fredrikssons argument att han inte förstår. En sak är väl att invända i sak eller att säga att man inte är intresserad. Kant är det väldigt få som förstår utan att sätta sig in i hans språk, och även när vi har gjort detta så behöver vi ha kunskap om vad som menades med de termer han använde under den tid de formulerades (en historisk kunskap). Om det nu finns en filosofi som inte går att förstå logiskt så handlar det verkligen om ”tungomålstalande”, men då går det i vilket fall att förstå det historiskt (och begreppet ”den språkliga vändningen” existerar redan för vad som Fredriksson förmodligen beskriver). När språk används på nya sätt kan det vara mycket svårt att förstå, men knappast omöjligt, speciellt inte för en idéhistoriker som kan sätta saker i sitt sammanhang. Att filosofer använder märkvärdiga ord för att göra sig själv märkvärdiga är inte en speciellt informativ förklaring för ett idéhistoriskt skeende, sådana avarter torde inträffa inom de flesta filosofiska strömmingar. Men att hävda att viss filosofiska begrepp används på kultursidorna i syfte att skrämma bort läsare låter lite väl konspiratoriskt. Vart finns all denna omöjligt snåriga filosoferande i det allmänna rummet som Fredriksson och Ambjörnsson ondgör sig över? Hemsöker Jacques Derrida verkligen den svenska kulturdebatten? Är problemet att kultursidorna är svåra att förstå (och skulle de bli lättare att förstå om de refererade till Kants begreppsvärld)? Upprörs ”vanliga människor” av spår av fransk post-strukturalism eller psykoanalys eller vad det nu månne vara?

I ljuset av Hägglunds utspel om ”verklighetens folk” och kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth kritik av kulturjournalisters brist på ”inkluderande hållning” (som hon återfann mer på sportsidorna) kan det tyckas lite märkligt att idéhistoriker inte istället analyserat denna idé om de introverta, esoteriska, tänkarna och skribenterna vis-à-vis en vanlig förnuftighet. Vill Fredriksson och Ambjörnsson verkligen mena att det rör sig om någon slags elitistisk kabbalism? I sådant fall finns det all anledning att fråga sig vilken verklighetsbild de frammanar och försvarar. Johannisson kontrade klokt med att var generation har sitt språk, och det är väl precis detta som är idéhistoriens ämne. Ett annat ämne som vore intressant att höra idéhistorikernas uppfattning om är rädslan för det komplicerade som existerar i dagens samhälle. Här vore det på sin plats att inse att förflackningen i långa loppet kommer att drabba diskussioner om både Kant och Derrida .

Det är svårt att ha helt rätt (hur det nu ska definieras) och svårare att ha helt fel. Fredrikssons beskrivning av ”tungomålstalandet” inom kontinental filosofi är inte ogrundat. Michel de Certeau skrev insiktsfyllt om det performativa ”glossolalia” som Jacques Lacan använde sig av. Men detta betyder inte att allt utgjordes av nonsens, utan bara att en viss typ av ”nonsens” spelade en viss roll i Lacans framställning. I vilket fall som helst uppträder ”nonsens” alltid i ett historiskt sammanhang som kan analyseras och diskuteras.

 

This entry was posted in Axplockning and tagged , , , , , , , . Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *