Axplockning: Där jag kommer från: Kriget mot förorten (Per Wirtén, 2010)

Begreppet ”förort” har en lika självklar som ambivalent plats i samhällsdebatten. Mest slående är att förorten varken verkar äga en verklig status som stadens ”förgård” eller ens att något konkret kommer efter detta ”före”. Förortens har blivit en icke-plats, stenstadens betongsmarginalia och dess tomma kärna; den som vi inte ska närma oss eftersom stadens egen existens på så sätt kommer att utmanas. Först och främst har den nog blivit, som Per Wirtén skriver i sin intressanta nya bok, en fantasi. En fantasi mottaglig för allsköns imaginära impulser. Men vad av förortsbon? Homo Suburbanus?

Wirtén är som ofta på jakt efter subjektet. Med grundgjuten ärlighet är denna odyssé också reflexiv. Han gräver där han står. Synar noggrant hans innersta väsen. Wirtén ”kommer från” förorten, han har aldrig flyttat där ifrån. Hans bok blir en historia över sig själv, och genom letandet efter sitt subjekt också en magistral idé- och kulturhistoria över förorten i utlandet och i Sverige. Upplägget känns igen från hans The Crazy Swede från 2007 där det var individualismen som stod i centrum. Liksom den gången så har Wirtén inga problem att också läsa in problematiken i sitt eget subjekt. Men nu är han argare; trött på det ovett som hans bakgrund har fått utstå. Det döljer sig en energisk revanschism mellan raderna som befriar. Wirtén drar sig inte för att gå på offensiven och starta sina egna angrepp mot innerstaden (eller ”gammelstaden” som han kallar den), i Stockholm detta reservat för den övre medelklassen som envist håller fast vid rätten att definiera själva idén om vad en stad är.

Beskrivningen av uppväxten i ett radhus i Huddinge är gripande. Allt verkar organiskt. Husen hänger samman och människorna samman med husen. Och i de gröna mellanrummen sträcker allmänningarna ut sig, förortens ”sambandscentraler” som han kallar dem. Det är också slående att denna skildring ur barnets perspektiv lägger en sådan vikt vid mellanrummet som kan överbryggas med fantasin. Det är barnets flexibla subjekt som förmår att göra en organisk miljö till sin egen. Över allmänningarnas midjehöga gräs driver barnaskarorna fram; väver dess topografi samman i deras berättelser. De gör detta med en naturlighet som de vuxna saknar, de vuxna som nog inte alls besitter samma förmåga att förstå allmänningens betydelse. Det är också Wirtén som vuxen som tvingas till att ställa sig inför det färdigfabricerade påståendet att hans subjekt är tomt eftersom det kommer från ett ingenstans: förorten. Därför förefaller det också helt naturligt att han ger sig ut på en upptäcktsfärd för att hitta tillbaka till det han förlorat.

Boken ”Där jag kommer från” är byggt runt två långa promenader företagna under två efterföljande dagar; från Heron City till Gullmarsplan vid gammelstadens portar. Det blir en vandringsresa i de stora vandrarnas fotspår – Walter Benjamin, Michel de Certeau, W.G. Sebald – där historia, reflektion och observation smälter samman i det ambulerande subjektet. Wirtén förkastar bilen och tåget och förlitar sig på det allra mest elementära i jakten på det moderna subjektet. Dock innehåller hans bok positionsanvisningar angivna med hjälp av en GPS. Det är svårt att undvika att inte få intrycket av att dessa anvisningar (prominent inkludera i bokens formgivning) utgör stop i hans flöde nästan på samma sätt som stationer. Promenaden är teknoligiskt övervakad, och det prostetiska i detta ger den också en slags mekanik som är svår att placera. Wirtén själv säger att det får förorten att hänga samman, men det kanske också funnits mer dialogiska verktyg för samma ändamål.

François Maspero och fotografen Anaïk Frantz gav sig i slutet på 1980-talet ut på en självmedvetet episk resa längs pendeltågslinjen RER B i Paris där de stannade vid varje station och sov en natt. Resultatet blev boken Les passagers du Roissy-Express (1990) som skildrade den franska huvudstadens fattiga förorter som skulle bli epicentra för upploppen 2005. Wirtén GPS-positioner för tankarna till just en sådan resa där stationer definierar resans natur, även om den stora skillnaden mellan Wirtén och Maspero är att den senare var alldeles tydligt en etnolog från metropolen som åkte ut, snarare än en ”inföding” som vandrade in. Även om Masperos uppsåt var att utföra en auto-etnologi så lyckas Wirtén bättre eftersom han verkligen är det subjekt som objektifierats. Av samma anledning önskar man att han låtit sig driva ännu mer, gett sig ut på en till synes planlös vandring runt gammelstaden istället för en så självmedveten resa in mot centrum.

Det är slående hur lite Wirtén kommunicerar med förortens invånare genom sin vandring. GPS-positioneringarna bli här istället en kortsluten dialog. Det är också lite synd. För genom att så ensamt vandra är det vårt att inte reproducera en bild av förorten som tomheten gestaltad. Wirtén säger att förorten ”är den enda platsen där jag känt mig hemma” (sida 10) men även om detta är lätt att greppa genom barnets organiska och fantasirika blick så lägger sig en ödslighet över det vuxna subjektet som rör sig genom de stilla ytorna. Med ena handen sätter Wirtén förorten i ett historiskt och kulturellt perspektiv, men med andra så bevarar han en mytisk kärna. Är detta en konsekvens av det subjektiva tilltalet? Det finns alltid en gräns för hur nära vi kan komma. Dialogen kan vara den organiska hjälp vi behöver.

Wirtén skriver förortens historia i ljuset av koloniala tankemönster. Förortsbon som ”den andre”. Det är lätt att sympatisera med greppet. Den exotiska resan måste besvaras med en som leder inåt. Och denna resa är inte nödvändigtvis entropisk, utan snarare, i George Perecs ord: ”endotisk”. Det som han definierade som “Ce qui passe chaque jour, le banal, le qoutidien, l’évident, le commun, l’ordinaire, l’infraordinaire, le bruit de fond, l’habtiuel” (från L’Infra-Ordinaire). Men genom att Wirtén hela tiden regerar mot gammelstadens fördomar riskerar han att också tappa fokus från den miljö som i själva verket utspelar sig framför honom. I mångt och mycket är det ofrånkomligt. Om det nu var beskrivningarna av förorten snarare än förorten själv som skapade Homo Suburbanus så låter det som en rimlig taktik. Det som finns kvar, det som vibrerar av verklighet, är förortens allmänningar. En unik miljö som gammelstaden saknar. Men problemet är att allmänningarna först och främst är barnets domäner. Den vuxna blicken över allmänningen blir lätt nostalgisk.

Bilden av förorten har enligt Wirtén formats av sex cirklar av förakt: 1) när den förknippas med sjukdom och smitta, 2) som en plats för inlåsning, 3) med isolerade och ensamma subjekt, 4) under styre av likriktning och konformism, 5) den historielösa och tysta miljön, och 6) förorten som enkom en genomfart, ett rotlöst och hemlöst vandringsland. Han drar sedan paralleller till hur ”orienten” skillrades i väst med ett språk som i själva verket hade uppgiften att definiera centrum genom projektionen av ”den andre”. Det är en stark och övertygande analys, men inte utan problem. Orientalism skapades ofta genom den spänning som existerade mellan metropolen och dess bild av ”den andre”. För att hårddra det hela så var fascinationen, och det lockande, med fantasin om orienten också avgörande för att skapa denna bild. Sexuell lössläppthet och barnslighet blev således attraherande idéer som tillskrevs orienten, något som blir extra tydligt när diskursen runt det ”primitiva” uppstår runt sekelskiftet. Det är svårt att se något liknande i ”stadens” attityd mot ”förorten”. Kanske det skulle vara hiphopkulturens ikoniserande av ghettot, men det är en historia som inte återfinns i Wirténs bok.

Wirtén ger sig således i strid med gammelstaden samtidigt som underskattar själva omfattningen av dess förakt. Vill ”staden” verkligen kolonisera förorten? Hammarby Sjöstad som ett nutida exempel blir snarare ett uttryck för en enklavtänkande. Ett upprättande av stadszoner utanför tullarna. Här återkommer klassperspektivet som hela tiden ligger under ytan på Wirténs text. Men frågan är om en klassanalys också inte skapar en väg ut från förortens dilemma. Är inte i själva verket hatet mot förorten samma som föraktet, ofta det eget upplevda, mot den lägre medelklassen? Handlar Wirténs bok om den klass som definierar Sverige genom de mer besuttna klassernas förakt och dess eget ringaktande av sig själv? Har den svenska lägre medelklassen alla de attribut som Wirtén tillskriver förorten? Och om så är fallet skulle man kunna säga att förortens problem inte endast är geografiskt betingade men har lika mycket att göra med landsortens.

I intersektionen mellan klass, kultur och boendeform återfinns en intressant diskussion från USA efter kriget som Wirtén delvis återger. Viktiga böcker här är David Riesmans The Lonely Crowd (1950) och William H. Whyte Jr. The Organization Man (1956). Vad Riesman och Whyte argumenterade var att det höll på att växa fram en ny typ av människa som saknade individualitet. Samhället eller organisationen hade vunnit i kampen mellan individen och hans sociala kontext. Den fysiska manifesteringen av detta var suburbia. Här befinner vi oss således tillbaka till det ämne som Wirtén så fascinerande avhandlade i The Crazy Swede: individualismen. Underklassen och överklassen må äga den, i en schablon, men medelklassen har bytt bort den mot en nervös säkerhet. Det ligger så klart en hel del förakt i denna bild, och en ganska unken fascination med individualismens överlägsenhet. Men motståndet mot denna idé ska nog skapas genom en artikulation av medelklassens organiska karaktär som också kan vara djupt positiv. Allmänningarna är ett sådant exempel: drömmen om ett solidariskt folkhem ett annat. Mot anklagelserna att ”individen inte får plats” är det nödvändigt att ställa frågan hur det dialogiska och organiska får plats i individualismens domäner. Men då måste medelklassubjektet tillåta sig vara barnsligt: tillåta sig att drömma. Wirtén är ett gott steg på vägen när han beskriver hur stad och förort måste mötas och smälta in i varandra. Vore inte det allra bästa en förort med gator och en stad med allmänningar?

This entry was posted in Axplockning, Litteratur and tagged , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *