Axplockning: Copyriot och boken

Som så många andra har jag med stort intresse följt Copyriots arbete runt bok och biblioteksväsendet. Frågeställningarna är fascinerade och slutsatserna inspirerande. Ifrågasättandet av boken är precis den punkt vid vilken bokens värde åter måste definieras. Och att det finns ett sådant värde verkar ganska tydligt. Boken är så fundamental i vårt västerländska arv att vi inte blir av med den i en handvändning. Boken således inte jämföras med videokassetten eller cd-skivan vars kretslopp varit ytterst korta i jämförelse (och ser ut att förbli lika korta). Detta betyder dock inte att boken med någon slags transcendental nödvändighet behöver se ut som den alltid har gjort sedan vi uppdaterade från bokrullen. Boken kommer att anta ett antal olika skepnader av vilka vissa kommer att vara digitala. Boken blir alltså teknologi samtidigt som teknik.

Om det är på någon punkt som Copyriots arbete närmar sig att bli ett onödigt ”stopp” (efter Vertigomannen) snarare än ett bra flöde är det vid hans insisterande på det ontologiska, närmare bestämt vad gör en bok en bok. Dessa resonemang rör sig främst runt den ”statsontologiska” frågan om momsen. Vad krävs för att bli definierad som en bok för att bli klassad som en bok av staten? Men detta är väl en fråga om politik, om det nu skulle behövas göra någon slags gallring. Och frågan i sådant fall är vilken produkt ska beläggas med moms eller inte. Vi kan inte låta ”statsontologin” få en verkligt ontologiskt betydelse, rent abstrakt. I sådant fall skulle vi erkänna saker som att bara personer med personnummer är människor som är värda att bli behandlade som människor. För att människokategorin också ska innefatta t.ex. papperslösa flyktingar behövs en ontologi som kan abstrakt definiera människan utanför för statens logik.

Ontologiska argument är kniviga. Talande nog blir Copyriots argument mest intressanta när de är fenomenologiska. Hur är böcker olika och varför? Han diskuterar således hans egen boks värde när han ser den scannade versionen och drar slutsatsen att defekterna på något sätt påverkar värdet (dock inte innehållet). Det samma när han upplever att en tio år gammal print-on-demand bok ramlar sönder i hans händer. Han säger också att forskningen visat att det är lättare att komma ihåg text på papper än på skärm. Den tryckta boken äger således ett mnemotekniskt värde.

Copyriots fokus på ”värde” är ytterst intressant. När jag själv föreläste på Stockholms universitetsbibliotek om den svenske förläggaren Adam Helms för några veckor sedan försökte jag göra en ytterst schematisk representation av hur en produkt (i det här fallet en bok) kunde förstås:

Som kan utläsas av bilden är det här viktigt att värdet inte definieras i någon snäv bemärkelse. Det kan således vara ett kulturellt kapital à la Bourdieu eller vilket annat värde som helst. Jag använde modellen för att försöka förklara hur en förläggare som Adam Helms tänkte. ”Händelse” anspelar här således för det mesta på marknadsföring, men så behöver inte vara fallet. För mig var det kul att läsa att Copyriot värnar om förläggarkonsten (nu när nästan ingen annan gör det). Som jag ser det är förläggaren viktig i att odla ett ”värde över tid”. Många författarskap är t.ex. i början olönsamma eller blir det efter ett tag. En bra förläggare ser värdet i förhållandet mellan förläggare och författare snarare än i det kortsiktiga förhållandet till en specifik bok som kanske säljer, kanske inte. Det är på så sätt man bygger upp bra back-list som sedan kan utgöra viktiga värden över tid i förlag och bekosta nya satsningar.

När Copyriot förklara varför det är viktigt att skilja böcker från icke-böcker föreslår han tre anledningar: 1) den litterära offentligheten behöver böcker, de är referenspunkter och del av en viktig långsamhet; 2) vi behöver garantier för att boken består i arkiv och för det behöver vi definiera hur en bok ser ut (alltså: den måste vara varaktig); 3) boken är del av kulturpolitik och kulturpolitiken behöver göra val.

Som jag ser det är inte detta argument för att ontologisk definiera böcker, utan snarare för att vi behöver betänka bokens värde över tid (en nog så komplicerad uppgift). När det gäller punkt 2 så vet vi redan de tekniker nödvändiga för att göra något varaktigt. Det vore inte omöjligt (om än kanske dyrt) för KB att trycka en digital text som ansågs ha ett sådant värde att de borde sparas (en blogg, t.ex.). Det finns också all möjlighet att gallra ur robotgenererade böcker (för böcker är de nog). Om dessa köps in och lagras för skattepengar eller får skattesubventioner är det ett tekniskt problem. Bibliotekarien borde veta bättre än att köpa dessa böcker, kunderna också. Men det är ett nytt problem som förmodligen också får sin lösning genom pedagogik. Alla elever i de svenska skolorna kanske snart kommer att undervisas i hur man kan försöka skilja en robot från en författare. Och om varken bibliotek eller kunder köper dessa böcker behöver vi inte oroa oss över att de har en annan momssats. Här har Copyriots arbete en väldig förtjänst genom att pedagogiskt förklara hur det ligger till.

Till slut: snarare än att ingen form (boooken eller flööödet) inte har något egenvärde så tror jag det är nödvändigt att definiera dess olika värden. Här blir det tämligen avancerat. ”hannes2peer” skriver i sin blogg att ”Författare och skribenter drivs till att publicera sina bästa och mest genomarbetade texter i de sämsta och mest primitiva formaten.” För mig är detta en ganska naiv definition av problemet, men lösningen är inte att säga att både läger ramlar in i någon slags fetischism per automatik. Ta exemplet som ges i Michael Madsens ”Into Eternity” om bygget av kärnkraftsförvaringen i Onkalo, Finland. Själv bygget är givetvis högteknologiskt och skulle inte vara möjligt utan denna teknologi. När vetenskapsmännen funderar på hur de ska formulera varningstexter för att inga ska börja gräva där om 100 000 år förslår de hällristningar. Visst har varje format ett värde.

Om boken ska definieras skulle jag snarast se den, likt Bernard Stiegler, som en tertiär retention som vi skapar i lika stor utsträckning som den skapar oss. Det viktiga här, om vi följer Stiegler, är att tänka på värde i långa tankecirklar snarare än de som leder till kortslutningar. Frågan är om värde kan definieras i denna modell med ett så annorlunda tidsbegrepp som utbyte eller nyttovärde. En bok är också ett flöde, del av ett flöde. Platon flödades en bra bit i olika former innan han hann fram till Jan Stople. Det enda vi kan säga med säkerhet är att utelämnade till bara kortsiktighet så riskerar vi att förlora många olika värden. Därför måste vi slå vakt om bokens roll, även som tryckt, vilket jag är säker att Copyriot håller med om. Samtidigt är det givetvis en befrielse att så mycket ”böcker” nu existerar digital, speciellt för de som bor på landsbygden eller i mindre utvecklade länder med små bibliotek.

This entry was posted in Axplockning, Litteratur and tagged , , . Bookmark the permalink.